Att få ont i fötterna eller underbenen efter ett löppass är något som många motionärer har upplevt. Ofta handlar det om tillfällig muskelömhet eller en överbelastning som förbättras när kroppen får återhämta sig. Men ibland finns det anledning att ta smärtan på större allvar. En stressfraktur är en skada i skelettet som kan utvecklas gradvis när benen utsätts för upprepad belastning utan tillräcklig återhämtning.
Problemet är att en stressfraktur inte alltid känns särskilt allvarlig i början. Smärtan kan vara ganska lindrig och försvinna när man vilar, vilket gör att många fortsätter träna som vanligt. Med tiden kan besvären däremot tillta och i värsta fall leda till en mer omfattande skada. Därför är det viktigt att känna igen de tidiga varningssignalerna och förstå när det är dags att söka vård.
Vad är egentligen en stressfraktur?
En stressfraktur, ibland kallad utmattningsfraktur, är en skelettskada som uppkommer genom upprepad belastning snarare än genom en enskild olycka. När vi springer utsätts skelettet för krafter som kroppen normalt klarar att hantera. Benvävnaden anpassar sig kontinuerligt genom att äldre vävnad bryts ned och ny bildas. Det är en naturlig process som bidrar till att göra skelettet starkare.
Om belastningen däremot ökar snabbare än skelettet hinner anpassa sig kan små skador ansamlas i benvävnaden. Till en början kan det handla om en stressreaktion i benet, men vid fortsatt belastning kan skadan utvecklas till en stressfraktur. Det är särskilt vanligt i kroppens viktbärande delar, exempelvis mellanfotsbenen och skenbenet. Även andra delar av skelettet kan drabbas, bland annat lårbenshalsen.
Vilka symtom är typiska för en stressfraktur?
Ett vanligt tidigt tecken är att smärtan uppträder på en ganska tydligt avgränsad plats under löpningen. Till en början kanske det bara gör ont mot slutet av träningspasset, och obehaget försvinner när man kommer hem och vilar. Efter några dagar eller veckor kan smärtan börja komma tidigare under passen. I mer uttalade fall kan det göra ont även under vanliga promenader eller när man står och belastar foten.
En annan varningssignal är att området är ömt när man trycker direkt över det drabbade benet. Ibland förekommer även svullnad, framför allt om skadan sitter i foten. Smärta som börjar störa den vanliga gången, återkommer vid varje löppass eller uppträder även i vila bör tas på allvar. Det går dock inte att avgöra på egen hand om smärtan verkligen beror på en stressfraktur. Liknande symtom kan förekomma vid flera andra tillstånd.
Varför drabbas löpare av stressfrakturer?
En vanlig bakomliggande faktor är att träningsmängden ökar för snabbt. Det kan exempelvis handla om en motionär som går från två korta löppass i veckan till fem längre pass, eller någon som börjar träna inför ett halvmaraton utan att kroppen hunnit vänja sig vid belastningen. Även plötsliga förändringar i träningsintensitet, backlöpning och underlag kan påverka hur stora krafter skelettet utsätts för.
Men träningsmängden är inte den enda faktorn. Otillräcklig återhämtning, tidigare stressfrakturer, nedsatt bentäthet och ett energiintag som inte motsvarar kroppens behov kan också öka risken. För en del löpare är det kombinationen av flera omständigheter som blir avgörande. En person kan exempelvis börja träna hårdare samtidigt som sömnen försämras och kosten inte anpassas till den ökade aktivitetsnivån.
Skillnaden mellan benhinnebesvär och stressfraktur
Många löpare som får ont längs skenbenet utgår från att de har drabbats av benhinneinflammation, ett vardagligt namn för besvär som ofta kallas medialt tibialt stressyndrom. Detta tillstånd kan ge smärta längs insidan av underbenet och är vanligt vid upprepad löpbelastning. Smärtan är ofta mer utspridd över en längre sträcka, medan en stressfraktur oftare orsakar en tydligare lokaliserad ömhet.
Skillnaden är dock inte alltid enkel att avgöra. Båda tillstånden kan utvecklas gradvis och förvärras när man fortsätter träna. Dessutom kan belastningsrelaterade skelettbesvär förekomma i olika svårighetsgrader. Därför bör den som har ihållande eller tilltagande smärta i underbenet inte själv försöka fastställa diagnosen. En medicinsk bedömning kan behövas för att skilja mellan olika typer av skador.
Hur undersöks en misstänkt stressfraktur?
Vid en undersökning börjar läkaren vanligtvis med att fråga hur besvären har uppstått, var smärtan sitter och hur träningsvanorna har förändrats. Därefter undersöks det smärtande området för att bedöma bland annat ömhet, svullnad och belastningsförmåga. Informationen om hur smärtan har utvecklats är ofta betydelsefull eftersom stressfrakturer vanligtvis uppstår successivt.
Röntgen kan användas för att undersöka skelettet, men tidiga stressfrakturer syns inte alltid på vanliga röntgenbilder. Om misstanken kvarstår kan magnetkameraundersökning, MR, ibland behövas. Den metoden kan upptäcka förändringar i benvävnaden som ännu inte är synliga på vanlig röntgen. Vilken undersökning som är lämplig avgörs av vården utifrån symtomen, skadans misstänkta placering och den kliniska bedömningen.
Hur behandlas en stressfraktur?
Den viktigaste delen av behandlingen är vanligtvis att minska belastningen på det skadade benet så att skelettet får möjlighet att läka. Det innebär ofta ett uppehåll från löpning och annan träning som framkallar smärta. Hur länge belastningen behöver begränsas beror på var skadan sitter och hur omfattande den är. Vissa stressfrakturer läker förhållandevis okomplicerat, medan andra kräver längre behandling och noggrannare uppföljning.
Vid skador i foten kan stadiga skor, avlastning eller kryckor ibland behövas. I andra fall kan mer omfattande åtgärder vara nödvändiga. Det är viktigt att inte försöka springa igenom smärtan, eftersom fortsatt belastning kan förvärra skadan och förlänga rehabiliteringen. Den som misstänker en stressfraktur bör därför avstå från smärtframkallande löpning tills en bedömning har gjorts.
Kan man fortsätta träna under rehabiliteringen?
En stressfraktur behöver inte innebära att all fysisk aktivitet måste upphöra. Beroende på skadans placering och svårighetsgrad kan det ibland vara möjligt att fortsätta med träningsformer som inte belastar det drabbade området på samma sätt. Simning och viss cykelträning kan exempelvis vara alternativ för en del löpare. Det förutsätter dock att aktiviteterna är smärtfria och att vården bedömer dem som lämpliga.
Det är samtidigt viktigt att förstå att olika stressfrakturer kräver olika försiktighetsåtgärder. En skada i ett mellanfotsben kan behöva hanteras på ett annat sätt än en skada i lårbenshalsen. Därför bör rehabiliteringen anpassas individuellt och gärna planeras tillsammans med en fysioterapeut eller läkare. Målet är att bibehålla så mycket funktion som möjligt utan att störa skelettets läkning.
När kan man börja springa igen?
En vanlig fråga bland drabbade motionärer är hur lång tid det tar innan löpningen kan återupptas. Något generellt svar finns inte. Läkningstiden beror på skadans omfattning, vilket ben som är drabbat och individuella förutsättningar. Det kan handla om flera veckor eller månader. Att smärtan försvinner är ett positivt tecken, men det innebär inte automatiskt att benet är redo för full träningsbelastning.
När vården bedömer att löpningen kan återupptas sker det vanligtvis stegvis. Ett upplägg kan exempelvis börja med korta intervaller av lugn jogg varvat med promenader. Därefter kan löptiden ökas gradvis om kroppen reagerar bra. Att omedelbart återgå till samma distanser och hastigheter som före skadan kan innebära en onödigt stor risk för nya besvär. Tålamod är därför en viktig del av rehabiliteringen.
Så kan du minska risken för stressfrakturer
Det bästa sättet att förebygga stressfrakturer är att ge kroppen tid att anpassa sig till träningens krav. Den som vill springa längre eller snabbare bör därför öka belastningen successivt och vara uppmärksam på hur kroppen reagerar. Det är också klokt att variera träningen och undvika att lägga flera mycket krävande löppass tätt inpå varandra. Styrketräning kan vara ett värdefullt komplement till löpningen.
Återhämtning och ett tillräckligt energiintag spelar också en viktig roll för skelettets förmåga att hantera belastning. Den som tränar mycket behöver ge kroppen förutsättningar att återuppbygga vävnad mellan passen. Om man tidigare har haft en stressfraktur kan det dessutom vara motiverat att se över träningsupplägget och eventuella bakomliggande riskfaktorer tillsammans med vårdpersonal.
När är det dags att söka vård?
Den som får återkommande, tydligt lokaliserad smärta i foten eller underbenet vid löpning bör vara uppmärksam, särskilt om besvären förvärras eller börjar kännas vid vanlig gång. Vid misstanke om stressfraktur är det lämpligt att kontakta vårdcentralen för bedömning. Enligt 1177 bör man kontakta vårdcentral om man har belastningssmärta i foten under flera veckor som kan bero på en marschfraktur.
Om smärtan är kraftig, om det är svårt att stödja på benet eller om smärtan sitter i höften eller ljumsken och en stressfraktur misstänks bör man söka vård skyndsamt. Vid osäkerhet kan man ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning. För en löpare kan det kännas frustrerande att behöva avstå från träningen, men att upptäcka en skelettskada i tid kan vara avgörande för att undvika en betydligt längre frånvaro från löpspåret.
För mer information om belastningsskador i foten finns råd hos 1177 om benbrott i fot och tår. Linköpings universitet har också publicerat information om forskning kring stressfrakturer hos idrottare.